Inledning

Innan man börjar bygga en värld i modell är det bra att planera: vad vill jag få ut av modellbygget, vilken typ av anläggning vill jag ha, hur mycket plats jag har, vilken budget står till förfogande, hur lång tid kan jag vänta på ett någurlunda färdigt resultat, vilka ska vara inblandade i byggandet, i körandet och så vidare.

Man kan:
  • Bygga själv, eller bygga tillsammans med andra (t.ex. i en klubb eller som moduler).
  • Bygga efter en förebild, mer troget eller mer fritt.
  • Bygga något som ska köras enligt en trafikidé eller utan.
  • Bygga en fast anläggning, en flyttbar anläggning, en sektionsindelad bana, en bana i moduler o.s.v.
  • Bygga med ramverk (som ett skelett), på hela skivor, på hyllor o.s.v.
  • Bygga banan som en rundbana (synlig eller dold), punkt-till-punkt, s.k. hundben (vändslingor i båda ändarna), ett s.k. rangerspel.
  • Andra varianter, kombinationer av ovanstående.

Innehåll:
Möjliga scenarier
Utrymme, tid och pengar
Trafikordningar
System för körning och tågkontroll
Tågmagasin mm.
Presentation
Skalor, spårvidder och standarder
Val av förebild och epok
Praktiska restriktioner
Startsatser
Spårplaneringsprogram
Var ska man börja?
Lästips

Möjliga scenarier

Det första steget är att fundera ut vad man vill göra, alltså svara på vilken typ av anläggning jag vill ha, och hur jag tänker använda den. Är det roligare att bygga eller att köra? Vill jag bara se tågen gå, eller eller vill jag köra efter tidtabell eller rangera? Ska anläggningen vara byggd efter en förebild, eller ska den vara mera fantasibaserad?

Andra viktiga egenskaper är hur banan presenteras. Hur vill jag titta på anläggningen? Ska den vara flyttbar eller kan den vara helt fast?

Vilka saker vill jag ha med, stationer (stora eller små), en lokstation, en industri, stad eller land? En station är väl det först man tänker på att ha med, men det finns exempel på mycket framgångsrika banor med industrier eller bara linje (tänk på Uno Miltons anläggning på Tekniska Museet i Stockholm, t.ex.)

Om det känns svårt att välja när man ska bygga sin första anläggning är det en bra idé att börja i liten skala. En modul är ett alldeles utmärkt sätt att börja bygga medan man lär sig vad man egentligen vill, samt lär sig hur man bygger.

Det kan vara en bra idé att skriva ned en lista med de viktigaste kraven, så att man kan fundera på hur olika lösningar kan passa. (Formulär för egen spårplanering)

Utrymme, tid och pengar

Det utrymme som står till förfogande bestämmer ofta såväl typ av bana, konstruktion och fordon som vilken skala man väljer samt vilka inslag som kan finnas med på anläggningen. En hel skiva med standardmått 120x240 cm är visserligen inte så stor men kräver utrymme runt om för att det ska gå att komma åt överallt, vilket tar än fler kvadratmeter i anspråk.

En bana byggd som hyllor kan löpa runt ett rum och ge längre körsträcka och mer innehåll än en bana på standardskiva. Dock medför det vissa konsekvenser om man vill ha vändslingor och liknande. En hyllbana kan ofta upplevas som mer realistisk eftersom man bara ser en spårsträcknng i taget.

Andra begränsningar är tid och pengar. Tid handlar om hur mycket tid man avsätter för modellbygge per vecka, år och månad, och hur många år som går innan man tröttnar på att anläggningen aldrig blir klar. Till sist handlar det om att få en anläggning innan man dör. Att bygga anläggningen i etapper, så att en del är helt färdig innan man börjar på nästa, kan hjälpa för att för att hålla intresset uppe. Tiden kan också vara det som avgör hur stor anläggning man kan bygga, om man skulle ha lyxen att ha gott om plats.

Hur mycket pengar man kan avsätta i sin månadsbudget är också en viktig faktor. I viss utsträckning kan tid och pengar ersätta varandra - har man en liten budget kan man bygga mer själv och på så sätt spara pengar. Har man ont om tid men gott om pengar kan saker köpas - i extrema fall en komplett modelljärnväg (fast det finns små, överkomligt billiga färdiga banor att köpa också, på begagnatmarknaden). För modelljärnägsbyggaren (till skillnad från samlaren) är dock det viktiga vad man gör, inte vad man har.

De senaste åren har intresset för banor i moduler - sektioner enligt standardiserade mått och utföranden - ökat. Träffar anordnas där deltagarna tar med sig och monterar ihop omfattande banor. Modulbygge kan också vara en bra idé för den som har brist på allt - tid, pengar och plats. I hemmamiljö kan dock användandet av en modulbana dock bli något begränsad, då man kanske saknar både plats och tillräckligt många moduler för att få till en fungerande bana. Moduler som inte används måste förvaras nånstans, så även moduler tar förstås utrymme i anspråk.

Trafikordningar och trafikuppgift

Det är bra att fundera på vilken slags trafik man vill ha på sin bana innan man planerar. Det finns många alternativ, även modelljärnvägar som har prioriterat trafikspelet över utseendet (t.ex. Bruno Kock). Motsatsen förekommer också, dvs att modelljärnvägen är ett "körbart diorama". Många tycker att det räcker att kunna köra tåg fritt, för att se trafiken eller tåg som rör sig i landskapet, andra simulerar hellre trafik från en riktig järnväg. Börjar man gå djupare in på trafik spelar det förstås större roll vilken förebild man har valt; metoderna för att driva trafik har varit olika på olika håll i världen.

Trafikspelet kan omfatta såväl tidtabellskörning med eller utan klocka som att simulera godsflödet längs banan genom att köra "vagnslaster" åt olika "kunder". För att trafiken skall bli intressant är omväxling A och O. Ju flera typer av fraktslag och tågrörelser som trafiken medger, desto intressantare blir också trafiken att bedriva. För att skapa variation i godstrafiken kan det vara intressant att fundera på vilka industrier som finns i banans trafikområde. Mycket trafik behöver inte nödvändigtvis vara bättre, det kanske bara är "mer av samma". Detta gäller oavsett om man har en frilansad modell eller kör efter förebild. En ändstation med två rälsbussar om dagen kanske inte blir så kul, även om miljön är fin. Se vidare introduktion till MJ-trafik, säkerhetstjänst för MJ, vagnslasttrafik och industrier i modell.

System för körning och tågkontroll

En aspekt att ta med i planeringen är hur tågen ska köras och kontrolleras. Det är dels beroende av vilken trafik man tänker bedriva, och dels hur många som skall köra anläggningen under drift. Är man ensam får man göra alla jobb själv, är man många kan det finnas personal för att både agera tågklarerare på stationerna och förare till tågen.

En viktig idé som har sitt ursprung i USA är s.k. "walk-around control". Det innebär att den som framför ett tåg också följer tåget längs banan. Detta kräver förstås att det finns plats längs banan för en operatör som följer sitt tåg, och att man använder körhandtag. Detta sätt att köra tillämpas ofta på modulbanor, men kan i princip användas på klubb- och hembanor också, bara de är byggda för detta. Fördelarna med walk-around control är att man kommer nära tågen, och att man kan se signaler osv. längs banan.

En äldre körtransformator (ofta benämnd "trafo") duger fortfarande hjälpligt att köra ett tåg i taget med. Banan behöver sektioneras elektriskt så att andra lok står stilla medan man kör ett lok. Signaler, växlar och andra komponenter styrs antingen mekaniskt eller elektriskt. Tänk dock på att det är enklare att dra el till en bana med ett digital styrning. Ju mer komplex anläggningen är, desto större fördelar med en digital lösning.

Sedan ett par decennier används digitala system både för körning och styrning av tåg. Här finns olika system, delvis standardiserade, delvis inte. Loken kan köras med handkontroller av olika slag, varav man med vissa också kan styra signaler och växlar. I mer avancerade system kan en dator kopplas till och tågen köras mer eller mindre automatiskt, eller så används dator för signaler och växlar medan tågen körs av föraren.

Läs mer om metoder för kontroll av modelljärnvägar, signaler och om säkerhetstjänst för MJ.

Tågmagasin mm.

Om man inte bygger Säröbanan (som inte hade någon anslutning till resten av det svenska järnvägsnätet) kan det vara bra med en plats för att simulera "resten av världen" i trafikspelet. Dit kan vagnslaster skickas och därifrån kommer nya tågformationer. Då behöver man avsätta en del av sitt utrymme till att vara denna värld utanför.

Många har nog tänkt att bygga en dold uppställningsbangård för denna funktion. Det är dock svårt att få en överbyggd uppställningsbangård att fungera väl, och det är svårt att komma åt vagnar för eventuell "handrangering".

Amerikanska erfarenheter säger att man aldrig har för mycket uppställningsspår; behovet av handla MJ-fordon överskrider alltid tillgäglig plats. Samtidigt vill man ju ha kvar utrymme till själva modelljärnvägen.

Nedan följer en tabell med alternativa lösningar för tågmagasin:

Variant
Fördelar
Nackdelar
1. Uppställningbangård med växlar och eventuellt en vändslinga (Byggs som en vanlig bangård med växelgator och eventuellt en vändslinga för att vända tågen.)
  • Går att bygga med vanlig spårmaterial som finns i handeln.
  • Passar för automatiskt drift.
  • Mycket utrymmeskrävande.
  • Kräver vändslingeautomatik, i alla fall vid digital drift.
2. Uppställningbangård med växlar och en vändskiva i ena änden. (Byggs som ovan, men växlarna i ena änden ersätts med en vändskiva.)
  • Kräver lite mindre utrymme, framför allt på längden.
  • Besvärlig att automatisera.
3. Travers. (En spårtravers med ett visst antal spår.)
  • Kräver mindre utrymme än alternativ 2, speciellt på längden.
  • Mycket besvärlig att automatisera.
  • Begränsad tåglängd.
4. Kassetter. (Lösa "kassetter" för tåg och lok.)
  • Mycket utrymmesbesparande.
  • Expanderbar - det är bara att bygga fler kassetter.
  • Omöjlig att automatisera.

Presentation

Modelljärnvägar är en konst. Eller det finns åtminstone en estetisk aspekt, inte bara en praktisk. Det gäller att bestämma sig för hur du vill se din anläggning. Det handlar om bygghöjd, belysning, siktvinklar, begränsning av synfältet, landskapets utformning mm.

Förr byggdes många modelljärnvägar på midjehöjd. Detta gjordes antagligen för att det bekvämt att bygga så, men trafikchefen på modellbanan fick mest se taken på sina tåg. I dag är allmän accepterad praxis att man bygger på 130-140 cm över golvet, vilket verkar vara en bra kompromiss för de flesta (i alla fall vuxna). På denna höjd får en "normallång" person en hygglig överblick, men kan samtidigt böja sig ned till den trevliga ögonhöjden för att njuta av sin modellskapelse.

En modelljärnväg kräver massor av ljus, mer med byggarens stigande ålder. Vanlig allmänbelysning förslår inte långt. Det går att belysa banan med både mindre spotlights och lysrör. Det är viktigt att belysa både förgrunden och bakgrunden, så i allmänhet vill man ha ljuskällor både i framkant och i bakkant. Bygger man hemma så är det bara att skruva i lampor överallt där man kommer åt, och bygger man en flyttbar anläggning kan man överväga att bygga den som ett slags "akvarium" med inbyggd belysning. Modulbanor är annars mycket svåra att belysa väl.

Det kan låta absurt, men man får en bättre känsla för sin modellbana om man minskar möjligheterna för överblick. En bra princip är att dela banan i "scener" som är ca 1 - 1,2 m långa, och skapa avgränsningar mellan scenerna. Dessa avgränsningar får gärna skymma tågen en del, och kan utföras med hus, träddungar eller något annat. Bygger man hemma eller banor av "akvarietypen" är det inte heller så dumt att sätta en skärm som skymmer ljuskällorna för betraktaren, och som dessutom hindrar att man ser för mycket av "taket" över banan.

När man har kommit så långt vill man nog också att varje scen bara visar saker som hör ihop. Bygger man en rundbana i flera varv, så gäller det m.a.o. att järnvägen inte syns komma tillbaka till samma plats gång på gång. En bra design ser till att ett tåg bara syns i samma scen en gång på sin färd längs järnvägen, och att en scen bara visar en plats i taget.

Skalor, spårvidder och standarder

Olika skala ger olika förutsättningar för vilka slags tåg man kan köra på ett givet utrymme - ju större skala, desto mindre tåg, ju mindre skala, desto mer tåg. Minsta fabriksskalan idag är skala Z, 1:220. Uppåt finns ingen egentlig gräns, men nånstans finns en smärtpunkt där tågen passar bättre utomhus, även om det fortfarande bör betraktas som en modelljärnväg. Skala N, 1:160, kan ge långa tåg i ett stort landskap. Skala H0, 1:87, är fortfarande den vanligaste skalan, även om N-skalan är på frammarsch. Skala 0, 1:45, ger mycket känsla för själva tågen medan landskapet oftast hamnar mer i bakgrunden p.g.a. utrymmet. Skala 1, 1/32 är större än skala 0 och har fått en viss renässans sedan Märklin åter började producera modeller i denna skala på 1960-talet (Normalspårsskalor)

Sen finns också smalspår. En bana i skala 0 som körs på H0-räls (0e) tar inte så mycket mer utrymme än en H0-bana. Likartat med en H0-bana på N-spårvidd (H0e). Driftsäkerheten blir ett aber ju längre ner i skalorna man kommer, men en smalspårssbana ger ofta ett intryck som passar till utrymmet för en ordinär hemmabana. (Smalspårsskalor).

När skalan är vald behöver koppel väljas. Det finns ett stort urval av olika koppeltyper, och trots att det finns vissa standarder så kan man inte säga att något koppel helt dominerar i någon skala. Om du vill köra godstrafik och växla vagnar behöver du välja ett enhetligt koppel.

För att hjul och spår skall fungera ihop krävs en enhetlig spårstandard . När man idag köper rullade materiel brukar de utgå från någon av de två stora standarderna för hjul och spår, NEM 310 och NMRA S-4.2 (utom Märklin, som har en egen standard). Bägge fungerar utmärkt, men NEM-hjul är lite grövre till utseendet. Det är viktigt att inse att NEM-hjul inte alltid går att köra på spår avsett för NMRA, eftersom NEM tillåter högre flänsar. Däremot går det oftast att köra NMRA-hjul på NEM-spår.

Även om hjulen på fordonen idag i allmänhet stämmer med någon standard idag är det värre med spårmaterialet på marknaden. Många av de märken som saluförs uppfyller inte standarderna särskilt väl. Det fungerar ändå bra för det mesta, men en och anna oförklarlig urspåring kan ha sin bakgrund i detta problem. En bra policy kan vara att välja spårmaterial från en etablerad tillverkare och sedan hålla sig till denna. Den får bli banans de-facto-standard, helt enkelt, och fordonen får rätta sig efter den.

Bygger man amerikanskt är det närmast självklart att välja en NMRA standard, bygger man europeiskt är det lite värre. De stora tillverkarna håller sig oftast till NEM, även om många idag vill ha lite finare hjul. En del tillvekare tillhandahåller därför även hjul för NMRA (ofta benämt RP-25). Valet av spårstandard kan också bero på vilken skala man bygger i, det dominerande utbudet är olika i olika skalor.

Ytterligare ett alternativ är att bygga i en s.k. proto-standard, d.v.s i stor sett helt skalenligt spår och skalenliga hjul. Den dominerande standarden där är idag NMRA S-3.1 och S-4.1 . Med dagens utbud av modeller innebär detta att man måste byta hjul på alla vagnar och lok, och förse sina lok med fjädrade eller balanserade chassin. Vanliga växlar kan heller inte användas, utan specialväxlar måste köpas eller byggas.

Hur långt man skall gå åt skalenlighet handlar om intresse och tid. De flesta kan lära sig att bygga det som behövs om bara intresset finns, men det går inte att komma ifrån att självbygge kräver mera tid innan en anläggning är klar. Har du bråttom och vill ha en jätteanläggning, välj då förebild och standard så att så mycket som möjligt kan köpas färdigt. Tycker du att bygget är halva nöjet, och att en liten bangård räcker, då kan en proto-standard passa.

Val av förebild och epok

Det finns inget som tvingar dig att välja förebild eller epok - det är något man gör för att det är roligt. Har man bara valt en teknisk standard som fungerar, kan man gott blanda fordon efter vad som finns att köpa och vad man själv tycker om.
Om man är road av en viss typ av järnvägar, eller vill försöka återskapa järnvägsminnen från sin barndom, kan dock byggande efter förebild bli ett underhållande projekt i sig. Detta kan bli ett helt efterforskningprojekt, en hobby i hobbyn, inte olikt släktforskning. Man bör också fundera på vad som är viktigast, absolut korrekthet eller att försöka återskapa en viss tidsanda, en känsla.

Om man vet att man vill återskapa sin barndoms järnvägar är det bara att börja leta efter de modeller som eventuellt finns att köpa, färdiga eller i byggsats. Vill man köra förebildstroget, men inte är så bestämd om vad, så kan det vara listigt att söka efter platser och epoker där det finns gått om modeller. Tyskland och USA under femtiotalet är bra exempel (inget tvingar en att hålla sig till Sverige).

När en väl hittat sin inriktning, kan denna drivas olika långt, alltifrån "en liten station i södra Sverige under femtiotalet" till "Tjolöholms station på eftermiddagen den 15 september 1936". Inget av detta behöver betraktas som fel, utan bara som ett val som ger byggaren mest tillfredsställelse.

Det finns ett av MOROP utvecklat system för att hantera epoker, och på svensk MJ-wiki har vi utvecklat ett förslag till svenska järnvägsepoker. Dessa kan användas om man upplever att det ger ett stöd vid valet inriktning, men skall bara ses som ett möjligt sätt att betrakta järnvägshistoria.

Praktiska restriktioner

Det finns några saker att tänka på, aspekter som kan göra att man inte blir nöjd med den bana man lagt ner tid och energi på att bygga upp.

Kurvradier

Ur estetisk synpunkt bör man välja så stora kurvradier som möjligt, de flesta kurvor på en modelljärnväg är mycket mindre än den minsta tillåtna radien på en riktig järnväg. De minsta radier som de flesta tillverkare erbjuder är ca 19 cm för skala N och 35 cm för skala H0. Omräknat ger detta kurvradier på 30 meter hos förebilden. En vanlig minimiradie för svenskt normalspår är 300 m, vilket blir 345 cm i H0! Den andra begränsningen är vad fordon fysiskt kan passera som minsta kurvradie. Större fordon (framför allt lok) kräver större kurvradier än mindre fordon, och en finare spårstandard kräver större kuvradier än en grövre. (Det är däremot inte sant att proto-standarder kräver skalenliga kurvradier, men det blir större radier än för NEM-fordon). Tyvärr brukar inte minsta kurvradie för färdigmodeller framgå vid köp, så det kan bli en dyrköpt erfarenhet om man har byggt sin anläggning med för små radier. Vid anläggningsplanering behöver man mao. veta vilken typ av fordon som ska användas och vilken spårstandard som skall användas. Vill du bygga en huvudlinje med stora ånglok, så skall du nog inte använda de minsta kurvorna ur katalogen. När spårstandard och trafikbehov för olika delar av banan är klart, bestämmer man en minsta kurvradie, som ALDRIG får underskridas. Den minsta kurvradien kan dock vara olika på linjen och ett industrispår. Den minsta tillåtna kurvradien bör utgå från vad som är tekniskt möjligt, de estetiska aspekterna får man sedan hantera genom att synliga kurvor görs så stora som utrymmet tillåter.

Stigningar

För branta stigningar gör att loken inte orkar dra tågen. Antingen får man ha starkare lok, flera lok eller korta och lätta tåg. Och det kanske inte alls var vad man tänkte sig i sin inre bild av Banan. För stigningar på raksträcka brukar man sätta ett maximum på 4% (4 cm på 1 m) - helst egentligen inte mer än hälften, 2%. Om spåret som stiger dessutom går i kurva ökar rullmotståndet ännu mer och lutningen blir verkligen kritisk.

Det finns dock inga generella riktlinjer att ge. Att bygga en modelljärnväg handlar om en massa kompromisser mellan vad man vill göra och vad man kan acceptera. Ett sätt är att planera sin bana noga i förväg, samt inte minst att testa genom att lägga ut spår och se hur det verkar - vilka radier kan jag ha, hur kan jag dölja för snäva kurvor, hur kan jag minska stigningen, hur korta tåg vill jag köra o.s.v. Dessutom - det är din bana och en rundbana med 35 cm radie är OK om du tycker det är OK. Men överväg gärna innan vilka önskemål du har och skissa på vad som kan vara möjligt, så kan du undvika extraarbete och kanske besvikelser senare.

Nåbarhet

Praktisk erfarenhet visar att man måste kunna nå hela sin järnväg med händerna. Tåg kan spår ur, och måste kunna lyftas. Spåret måste rengöras då och då. Banan kan behöva städas. 90 cm är en praktisk maxgräns för hur lång man kan sträcka sig över en modelljärnväg, och då finns det risk för att landskapet skadas. Således bör inget spår vara mer än 90 cm från banans kant - helst närmare.

Fall

Ingen vill se sina modeller störta i golvet, därför behöver man försäkra sig om att urspårade tåg inte kan falla i golvet. Spår som är närmare banans kant än ca 10 cm (lite beroende på skala) bör förses med en sarg, lika hög som tågen, som hindrar tåg att falla i golvet. Risken för urspårningar ökar med minskande kurvradier, tågens fart och dåligt spårläge. Tåg som spårar ur i hög fart kan hamna ganska långt från spåret.

Startsatser

Det enklaste insteget till MJ är att inhandla en startsats, analog eller digital. Med den får du ett tåg, räls och körkontroll. Startsatsen har både för- och nackdelar. En nackdel är att den är begränsad och den medföljande rälsen bildar en oval som man ofta tröttnar på ganska snabbt. Man vill komma vidare i sitt bygge eller så hamnar satsen på vinden.

En fördel är just detta att man får pröva på. Om det är en digital startsats får man oftast ett bra instegssystem till bra pris; tåget och rälsen kan säljas och man kan satsa på att bygga upp en bana med annat material.

Tanken med satser är att man stegvis ska bygga ut sin bana. Ibland betecknas satser med bokstäver, där startsatsen är A, första utbyggnaden med ett par växlar och något stickspår kallas B och så vidare. Nackdelen med detta är dels att man låser sig till vad de olika satserna ger för spårplaner, dels att det kan bli rätt dyrt bara på räls innan man fått en bana man är nöjd med. Givetvis går det lika bra att komplettera sin startsats med begagnat material. Som sagt, har man väl fått ett första tåg och styrsystem så kan det byggas ut sen som man vill.

Men det man kan tänka på innan man köper en startsats är "vad vill jag få ut av en modelljärnväg?" Startsatsen är inte fel, det ska sägas, men den kan bidra till att man målar in sig i hörn som kanske gör att man tröttnar på MJ redan innan man egentligen börjat. Detta kan undvikas dels genom lite fundering och planering innan, dels genom att köpa till lite material redan från början: hus, bilar, människor, landskapsmaterial m.m. Begagnatmarknaden är full av sådant, så det behöver inte kosta skjortan heller.

Spårplaneringsprogram

I och med datorernas framsteg finns nu allt från förhållandevis enkla och billiga programvaror till mer avancerade och dyra att köpa. Spårplanering på papper är fortfarande inte fel men det är lätt att felbedöma vinklar på växlar, kurvradier m.m. där jämfört med spårplaneprogram.

Spårplaneprogrammen kommer ofta med omfattande bibliotek för olika fabrikat på räls, inklusive flexräls, i olika skalor och spårvidder, bilbanor, bilsystem som Faller Car System m.fl., byggnader, vändskivor samt möjligheter att lägga in egna ritobjekt. Möjligheter till att köra tåg (åtminstone lok) på sin datorbyggda bana finns oftast också, liksom 3D-visualisering.

Även om det finns en högre eller lägre tröskel är det betydligt enklare att rita fungerande spårplaner i en programvara avsett för detta än i ritprogram.

Med ett spårplaneringsprogram är att man kan vara ganska säker på att de växlar och spår man vill ha faktiskt får plats på det tillgängliga utrymmet. När man ritar för hand är det lätt att bli för optimistisk och rita lösningar som inte fungerar. Dessutom är det lättare att modifiera en datorritad ritning än en handritad. Riktiga spårplaneringsprogram kan dessutom hantera vissa geometriska speciallösningar, t.ex. övergångskurvor.

Var ska man börja?

Som framgår ovan är det viktigt att veta vad man vill göra innan man börjar planera, men som ny i hobbyn är det inte så enkelt att veta vad man vill. Lösningen kan bli att pröva sig fram i små steg, som dels hjälper till att lära sig hur man bygger och dels ger en fingervisning om vilka delar av MJ-hobbyn man tycker är roligast. Att bygga en liten station, en modul eller ett diorama är en bra start. Att börja med modulbygge ger en dessutom möjlighet att komma i kontakt med likasinnade som kan hjälpa en på traven, vilket också är viktigt när man tar de första stegen. Ett rangerspel kan också vara en bra start.

Andra wikiartiklar om anläggningsbygge

Industrier i modell
Ramverk
Moduler
Rangerspel
El på modelljärnvägen
Spår
Signaler
Landskap

Lästips

  • Små Järnvägar. Jan Jangö, Bo Holmgren (red.). (Allt om Hobby Förlag 1988.) Finns ännu till salu.
  • Modelljärnväg från grunden. Håkan Davidsson. (Allt om Hobby Förlag 2006).
  • An Approach to Model Railway Layout Design. Iain Rice. (Wild Swan 1990.) Utomordentligt bra bok om planeringen av små modelljärnvägar lämpliga för utställningar. Skall man bara ha en MJ-bok är det nog denna…
  • Track Planning for Realistic Operation. John Armstrong (Kalmbach Publishing Co, Milwauke WI, 1963. Second Edition, Kalmbach Books, 1976, ISBN 0-89024-504-5) USAs främste planeringsguru förklarar sina idéer. Rekommenderas varmt.
  • 18 Tailor-Made Model Railroad Track Plans. John Armstrong (Kalmbach Books, 1983, ISBN 0-89024-040-X). 18 spårplaner från samme John Armstrong. Innehåller en del utvecklade idéer jämfört med "Track Planning...". Rekommenderas varmt.

Externa länkar


John Armstong på wikipedia.
Länk till LDSIG, NMRAs grupp för anläggningsplanering